De Sanna Lögnerna

Introduktion

Visst blir man förvånad över att en författare kan vara så abstrakt i sitt skrivande. Det är en av de många funderingarna som, per automatik, dyker upp efter att ha läst Katti Hoflins och Bo Rosanders verk ”Jag heter Karlsson”, utgiven år 2003 av bokförlaget ”Alfabeta”. Berättelsen förvirrar mer än den berättar, och det med råge. Säkerligen finns en uppsjö av underförstådda meningar och boken har i sig själv en ironisk underton.

 
Boken som litteraturforskaren Willhelm Styhv har granskat, får hård kritik,
och är enligt honom allt ifrån lättläst.
"Handlingen förvirrar mest, och gör den nästan oläslig.
Ska det här föreställa en roman eller?!" säger han   

Handling och analys

En liten pojke (ingen ålder fastställs inom bokens pärmar) är på väg till dagis, eller kanske snarare tvingad av hans moder att gå dit i samma vända som hon ska till sin arbetsplats (även den kvarstår från att bestämmas i namn och plats). Men redan i början av boken förvirras man av att pojken tydligen är döpt till Krut, fast hellre kallar sig för Karlsson, som är ett efternamn enligt svensk namngivningstradition. Detta känns som något subtilt sätt att påvisa pojkens schizofrena drag, om de ens finns. Och troligen är det så.

Berättelsen fortsätter genom att Karlsson ska klä på sig. Här börjar det hela bli synnerligen märkligt och abstrakt. Citat från boken: ”Karlsson ska klä på sig. Han vill inte. Kläderna vill bara flyga.”. Första meningen är logiskt korrekt och realistisk. Så klart klär man på sig på morgonen, om man inte är nudist. Andra meningen är det inget större fel på heller. Barn är generellt ganska motsträviga, speciellt då det helt enkelt måste göra något. Men märk sedan hur subjektet ändras från ”han” till ”kläderna” i den följande meningen.

Där står helt klart och tydligt att kläderna har en vilja att flyga. Vad det nu ska betyda tror jag inte ens författarinnan själv vet. ”Vad menas?” tänker jag direkt efter att ha läst denna sida. Dessutom står det sen att kläderna flyger bra, så pass bra att de far långt ut i rymden. Betänk den meningen själv och avgör sen vad som ska tros av läsaren. Hur kommer de egentligen ut dit? Förmodligen befinner sig Karlsson och hans garderob i hans rum, och inte på en rymdstation! Alltnog! Slutligen får ”Mamma” ändå tag på en tröja (hur fan det nu gick till), närmare bestämt tjocktröjan. Inga närmare detaljer på hur denna tröja ser ut får man heller. Mamma låter sätta på Karlsson tröjan, men han blir av någon anledning missnöjd. Tröjan sitter tydligen fel.

Plötsligt bryts klädningsscenen, och man hoppar raskt och utan förvarning in i färden mot förskola respektive arbete. Karlsson känner ingen brådska, vilket hans mamma gör, så han försöker reta upp henne genom att gå med, jag citerar ”myrsteg”. Vad nu detta innebär är väldigt svårt att tyda. Går pojken med verkliga ”myrsteg”, vilket bör motsvara cirka 1-0,5 millimeter eller ännu mindre, eller är det ett bildligt uttryck som används? Förvirrad är nog rätt ordval av tillståndet man befinner sig i då man läser denna bok.

Mamman uppmanar sin son till att skynda sig, och då använder hon namnet Krut, vilket Karlsson verkligen reagerar på. Karlsson ilsknar till och säger att hans namn inte är Krut, och i protest tar han ännu mindre myrsteg (om det nu går), baklänges. Såklart blir modern upprörd, och säger till Karlsson (återigen används namnet Krut) att skärpa sig. Och helt plötsligt ligger Karlsson på trottoaren och vrålar. Hans uppfostran kan helt klart ifrågasättas. Kanske är det här ett sätt att skildra dagens uppfostran och dess negativa sidor, i fråga om föräldrarnas lättsinnighet.

”Allt blir rött”. Vad menas? ”Allt” innefattar generellt sett universum och varje atom som det är uppbyggt av. Det skulle vara ytterst besynnerligt om världsalltet plötsligt, utan någon anledning, bytte färg till just rött, men en våglängd på cirka 400 nanometer. Karlsson skriker att han inte heter Krut, och att tröjan uppenbarligen sitter fel genom att vara knorvig. Han anser sig heller inte ha bråttom. Detta mottar modern, och hennes reaktion är skandalös! Hon accepterar Karlssons beteende och stannar upp, tänker demonstrativt och lugnar ner sig. Hon ler! Sedan frågar hon huruvida tröjan bör avtagas. Karlsson svarar med ett ja. MAMMA KRAMAR KARLSSON! Efter hur han uppträdde!? Därefter frågar hon vad han heter. Självfallet svarar hennes son Karlsson, och ställer en identisk motfråga. Mamma säger att hon heter Karin, och förvånas över frågan. Karlsson säger att man aldrig kan vara säker, och frågar om hon har något annat namn. Mamma svarar att Felicia är fint. Antagligen är schizofrenin ärvd från mamman.

 

Språk och form 

Patetiskt simpelt språk igenom hela boken! Skriven i presens, med endast rad på rad av påståenden i en svenska som känns som en blandning av talspråk och skolastiskt språk. Det är även väldigt subjektivt, från Karlssons sida. Bruket av text gentemot sidantal är helt bisarrt. På en sida står exempelvis inte mer än 2 rader. Resten av sidan är oanvänd. Textens form är antagligen ”Times New Roman” i storleken 16pt. Boken kan sägas bestå av två parallella sektioner: Till vänster finns text, till höger illustrationer (som inte gör det enklare att förstå).

 

Personer

Huvudpersonerna (och för övrigt de ända personerna i boken) är Karlsson/Krut och Mamma Karin/Felicia. Karlsson är en dåligt uppfostrad pojke på uppskattningsvis 70 år medan Mamma är en ganska stereotyp 40 åring med ett hett temperament. Personskildringarna är väldigt svaga och svårtillgängliga då inte någon enskild text tar upp detta, utan man får läsa mellan raderna. Men Mamman verkar inte vara särskilt handlingskraftig, då hon inte göra något försök till att stoppa Karlsson då han får sitt utbrott. Karlsson verkar mer eller mindre bestämma över modern. Ingen fader omnämns i boken. Som tidigare förklarat är troligen Karlsson och hans mamma schizofrena.

 

Omdöme

En helt absurd bok! Betyget kan inte bli annat än 0/5   // Litteraturforskare Willhelm Styhv, Uppsala universitet

http://biblioteket.stockholm.se/default.asp?id=8227&extras=868549%2FID